Sökresultat

Användarmanual
Tillbaka till söksida


Antal träffar: 11002

Bild Beskrivning Organisation HTML XML RDF Visa på karta
Bild Skulpterad drake, återgiven i vänster profil. Draken har vidöppen käft med kraftigt uppdragen nos, långt öra och rund drakvinge av fladdermustyp. Magen är prydd av bladslingor med förtjockade ändar. Stjärten med dess avslutande drakfena fortsätter uppåt och avtecknar sig längs stjärten till en triton, se fyndnummer 05943. Baksidan är slät. Skulpturen är välbevarad, dock något ytsliten. Nedre del av relingslänk föreställande en drake. Skulpturen ingår i en skulpturgrupp som omfattar 23 skulpturer. Ursprungligen har det på var sida om skeppet suttit sju relingslänkar. Varje relingslänk har bestått av två separat snidade skulpturer; en svängd triton placerad ovanpå en drake, säl eller hybrid av drake och delfin. Endast 23 av de ursprungliga 28 skulpturerna har påträffats. Vid bärgningstillfället noterades spår av röd färg på vingarna och i gapet samt vit färg på olika delar av skulpturen. Av färgspår att döma har relingslänkarna varit målade i rött och gult. Placering och funktion på skeppet Draken och den tillhörande tritonen är placerade vid relingen på övre däck, på styrbord sida av skeppet. Relingslänk arna har förbundit eller länkat samman en relingslist med dennas fortsättning på en lägre nivå. Ikonografi Tro ligtvis gestaltar tritonerna och de under liggande drakarna eller sälarna havsguden Proteus från den grekiska mytologin. Proteus brukar gå under namnet "den gamle i havet" och var enligt Odysséen Poseidons undersåte med tillhåll vid ön Faros utanför Egypten, där han vaktade Poseidons sälhjordar. Han behärskade konsten att kunna förvandla sig till djur eller växter, eld eller vatten. Berättelserna om Proteus och hans förvandlingskonster utgör ett av motiven i Ovidius diktverk "Metamorphoses". De populära metamorphoserna har troligen tjänat som idégivare vid utformningen av relingslänkarna. Det konstnären eller konstnärerna sökt gestalta tycks vara Proteus i färd med att utföra några av sina många förvandlingsnummer. Som exempel finns triton 01826 i kombination med drake 01769. Genom att inte antyda fortsättningen på tritonens kropp utan istället låta drakens långa stjärt ringla sig högt upp på tritonen, har konstnären velat antyda att den senare automatiskt går över i draken, m a o en gradvis övergång från en gestalt till en annan. Genom att framställa havsguden i två versioner eller skepnader samtidigt, vill konstnären markera att det är själva förvandlingsmomentet han sökt återge. I de fall där tritonen finns i kombination med sälar framställs troligtvis Proteus i färd med att förvandla sig till de djur som han var satt att vakta - Poseidons sälhjord. Bildsnidar e okänd. Litteratur So op, H., The Power and The Glory, Stockholm 1992. Kategori 47, s. 204-211. Inventerat 1974. Vasamuseet HTML XML RDF Stockholm, Stockholms ström, Uppland
Bild Ankare. Övre delen av läggen samt ena flyt är rostigt. Kvarsittande röring. Klack för stock på läggen. Märkning ovanför ankarkronan. Enligt Dr. fr. St. Kopparberg (68/59 K) d. 16/6. är stämpeln Clas Grillis stämpel. Ägare 1750-64, därefter änkan, sonen Adolf Ulrik och hans änka till 1809 då äganderätten övergick till ett fam.bolag. Stämpeln användes av Claes Grill och hans efterkommande. Vikt: 9 1. 5 pund? och 10 marker. Stapelstadsvikt = 65 kg. Inventerat 2005. Ankare Ankare är vanligtvis tillverkade i järn och kan vara konstruerade på olika sätt. Själva stommen i ankaret kallas lägg. Från den utgår övriga delar. I läggens övre ände finns en ring, röringen, som ankarkättingen är fäst i. Röringen kan vara klädd med tågvirke. Ankarets armar utgår från läggens nedre ände, vid den så kallade kronan. Armarna avslutas med pilspetsformade flyn, vars yttersta ändar kallas pynt. På stockankare sitter det en ankarstock under röringen, vinkelrätt mot läggen. Den håller ankaret i rätt läge, så att armarna kan gripa fast i sjöbotten. Ankarstocken kan bestå av såväl trä som järn. Vasas ankare har ankarstock av trä. Vasamuseet HTML XML RDF Stockholm, Stockholms ström, Uppland
Bild Del av en kanonportsring. Dekorerad framsida, slät baksida. Dekoren täcker hela ovansidan så när som på ett smalt, odekorerat fält längs med insidans kant. Del av kanonportsring. Vasa har ursprungligen varit utsmyckad med 16 kanonportsringar, vilka tillsammans bildar en skulpturgrupp. Lösa delar till 13 av dessa har påträffats. Det är ej fastställt vilken slags dekor som varit gällande för fyndnummer 00646. Spår av röd och vit färg har noterats på kanonportsringarna. Placering och funktion på skeppet Förutom Vasas 54 fyrkantiga kanonportar finns 18 runda, av vilka två sitter i aktern och de övriga 16 längs skeppets sidor. Portarna, som är utsågade i bordläggningen, mäter ungefär 500 mm i diameter. De runda portarna saknar luckor eller annan tillslutningsanordni ng och var avsedda för kanoner av mindre kaliber (12-pundiga kanoner i motsats till batteridäckens 24-pundiga kanoner). Allmän beskrivning De 16 kanonportarna längs babord- och styrbordsidorna är omgärdade av en snidad ring eller krans utförd i flera lösa delar, vanligen 3-5 stycken, vilka tillsammans bildar ett mönster. Dekoren är av två slag. Hos vissa kransar utgörs den av stora, utbredda blommor med omgivande foderblad, erinrande om s.k. tudorrosor. Hos andra har den formen av en mer renodlad bladdekor med stora, bågformga blad med förtjockade ändar, omslutande en kula. Kanonportsringarnas ursprungliga ytterdiameter har varit ca. 700-800 mm, innerdiametern har uppgått till 500 mm och tjockleken till 80-90 mm. Utsmyckningen av akterns två runda kanonportar skiljer sig från de övriga och bildar därför en egen skulpturgrupp. Bilds nidaren är okänd. Litteratur So op, H., The Power and the Glory, Stockholm 1992. Kategori 45, s. 202. Inventerat 1974. Vasamuseet HTML XML RDF Stockholm, Stockholms ström, Uppland
Bild Skulpturdel; ena halvan av en lejonmaskaron. I sin helhet är lejonmaskaronen rektangulär till formen och utförd i två sektioner. Ansiktet har stora, runda ögon under kraftiga ögonbrynsbågar samt kraftigt nos- och käkparti med V-formade näsborrar. Lejonets gap är delvis stängt. Den i förhållande till ansiktets storlek relativt obetydliga manen gör ett stubbat intryck, med markant vågformig ytterkant. Hårtestarna är återgivna i slingor i bakvänd S-form. Skulpturen är relativt välbevarad men något ytsliten. Mindre partier saknas. Del av lejonmaskaron. Ingår i en skulpturgrupp omfattande 48 st. mer eller mindre kompletta lejonmaskaroner samt delar och fragment. Ursprungligen har det funnits 54 lejonmaskaroner. Fyn dsammanhang Maskaron en påträffades midskepps, i anslutning till kanonportslucka, fyndnummer 00652, 00644 samt 00645. Vid bärgningen noterades röd färg i maskaronens gap. Placering på skeppet Lejonmaskaro nerna har dekorerat luckorna till Vasas kvadratiska kanonportar. Kanonportarna finns längs med långsidorna på övre batteridäck (24 st.) och undre batteridäck (28 st.) samt i aktern (2 st.). Av de påträffade maskaronerna har 44 st. återplacerats på skeppet. Maskaronerna är återplacerade på grundval av dykarnas lägesangivelser i samband med bärgningen, men exakta ursprungliga placeringar har ej kunnat fastställas. Lejonmaskaron 00649/00650 är placerad på undre batteridäck babord sida, på 8:e kanonportsluckan räknat från fören. Ikonografi Va let av just lejonansikten till portprydnader är psykologiskt betingat och i enlighet med tidens symboliska bildtänkande. Den symboliska funktion som tilldelats Vasas skulpturer är här särskilt påtaglig och lättfattlig. I bildkonsten symboliserar lejonet bl.a. styrka och dödande kraft. Genom sin direkta anknytning till de under de uppfällda portluckorna utstickande kanonrören kom lejonmaskaronerna att utgöra symbolen för den förödande slagkraft fartyget representerade genom sin bestyckning. Det skall också framhållas att lejonmaskaroner av detta slag är ett ofta återkommande dekorativt inslag i renässans- och barockarkitekturen, varför man inte ensidigt ska betona de psykologiska och symboliska drivkrafterna bakom valet, utan också framhålla maskaronernas rent dekorativa funktion. Bildsnidare Vad gäller lejonmaskaronernas utförande kan två olika stiltyper urskiljas. Den stiltyp som lejonmaskaron 00649/650 tillhör kännetecknas av rörliga och naturalistiska former, och där lejonets mankrans är liten. Bildsnidaren för denna stilgrupp är okänd. Den andra stilgruppen kännetecknas bl.a. av något stiliserade men elegant skurna former, med en kraftig och jämn mankrans. Denna stilgrupp har åtskilliga detaljer gemensamt med riksvapnets sköldhållande lejon, varför man kan anta att det rör sig om samme bildsnidare, nämligen Mårten Redtmer. Färganalys Lejonmas karonernas polykromi har fastställts genom analyser av påträffade färgspår. De visar att maskaronerna varit målade i en brungul nyans, med vita ögon och tänder samt rött gap. Anledningen till att man inte förgyllt maskaronerna utan målat dem i s.k. naturliga färger beror sannolikt på att man därigenom velat ge dem ett så naturalistiskt utseende som möjligt. Tilläggas kan att de brungula maskaronerna avtecknat sig mot rödmålade kanonportsluckor. Li tteratur Soop, H., The Power and the Glory, Stockholm 1992. Kategori 44, s. 194-202. Inventerat 1974. Vasamuseet HTML XML RDF Stockholm, Stockholms ström, Uppland
Bild Skulpturdel; ena halvan av en lejonmaskaron. I sin helhet är lejonmaskaronen rektangulär till formen och utförd i två sektioner. Ansiktet har stora, runda ögon under kraftiga ögonbrynsbågar samt kraftigt nos- och käkparti med V-formade näsborrar. Lejonets gap är delvis stängt. Den i förhållande till ansiktets storlek relativt obetydliga manen gör ett stubbat intryck, med markant vågformig ytterkant. Hårtestarna är återgivna i slingor i bakvänd S-form. Skulpturen är relativt välbevarad, dock något ytsliten. Mindre partier saknas. Del av lejonmaskaron. Ingår i en skulpturgrupp omfattande 48 st. mer eller mindre kompletta lejonmaskaroner samt delar och fragment. Ursprungligen har det funnits 54 lejonmaskaroner. Fyn dplats Maskaronen påträffades midskepps, i anslutning till en kanonportslucka, fyndnummer 00652, 00644 och 00645. Vid bärgningen noterades röd färg i maskaronens gap. Placering på skeppet Lejonmaskaro nerna har dekorerat luckorna till Vasas kvadratiska kanonportar. Kanonportarna finns längs med långsidorna på övre batteridäck (24 st.) och undre batteridäck (28 st.) samt i aktern (2 st.). Av de påträffade maskaronerna har 44 st. återplacerats på skeppet. Maskaronerna är återplacerade på grundval av dykarnas lägesangivelser i samband med bärgningen, men exakta ursprungliga placeringar har ej kunnat fastställas. Lejonmaskaron 00650/00649 är placerad på undre batteridäck babord sida, på 8:e kanonportsluckan räknat från fören. Ikonografi Va let av just lejonansikten till portprydnader är psykologiskt betingat och i enlighet med tidens symboliska bildtänkande. Den symboliska funktion som tilldelats Vasas skulpturer är här särskilt påtaglig och lättfattlig. I bildkonsten symboliserar lejonet bl.a. styrka och dödande kraft. Genom sin direkta anknytning till de under de uppfällda portluckorna utstickande kanonrören kom lejonmaskaronerna att utgöra symbolen för den förödande slagkraft fartyget representerade genom sin bestyckning. Det skall också framhållas att lejonmaskaroner av detta slag är ett ofta återkommande dekorativt inslag i renässans- och barockarkitekturen, varför man inte ensidigt ska betona de psykologiska och symboliska drivkrafterna bakom valet, utan också framhålla maskaronernas rent dekorativa funktion. Bildsnidare Vad gäller lejonmaskaronernas utförande kan två olika stiltyper urskiljas. Den stiltyp som lejonmaskaron 00650/00649 tillhör kännetecknas av rörliga och naturalistiska former, och där lejonets mankrans är liten. Bildsnidaren för denna stilgrupp är okänd. Den andra stilgruppen kännetecknas bl.a. av något stiliserade men elegant skurna former, med en kraftig och jämn mankrans. Denna stilgrupp har åtskilliga detaljer gemensamt med riksvapnets sköldhållande lejon, varför man kan anta att det rör sig om samme bildsnidare, nämligen Mårten Redtmer. Färganalys Lejonmas karonernas polykromi har fastställts genom analyser av påträffade färgspår. De visar att maskaronerna varit målade i en brungul nyans, med vita ögon och tänder samt rött gap. Anledningen till att man inte förgyllt maskaronerna utan målat dem i s.k. naturliga färger beror sannolikt på att man därigenom velat ge dem ett så naturalistiskt utseende som möjligt. Tilläggas kan att de brungula maskaronerna avtecknat sig mot rödmålade kanonportsluckor. Li tteratur Soop, H., The Power and the Glory, Stockholm 1992. Kategori 44, s. 194-202. Inventerat 1974. Vasamuseet HTML XML RDF Stockholm, Stockholms ström, Uppland
Bild Rackklot. Runt svarvat klot med ett borrat genomgående hål. En tunn ristad/svarvat linje löper runt klotet. Eroderat, kraftiga sprickbildningar. Klot till förrack som tillhör den faktiska riggen. Ett rackklot är ett klot av trä med ett genomgående hål. Rackklot bildar tillsammans med rackslädar och tågvirke en rack. Rackar var placerade i en krans runt masterna och höll rårna på plats. När rårna hissades rullade rack-kloten längs masten som ett kullager. På Vasa fanns nio stycken rackar; tre på fockmasten, tre på stormasten, två på mesanmasten samt en på bovenblindstången. Antalet rackklot och rackslädar i varje rack varierar utifrån mastens tjocklek. Omkring 100 rackklot har påträffats på Vasa. Flera av dessa var reserver som förvarades på trossdäck eller i hålskeppet. Inventer at 2007. Vasamuseet HTML XML RDF Stockholm, Stockholms ström, Uppland
Bild Rackklot. Runt svarvat klot med ett borrat genomgående hål. En tunn inristad/svarvad linje löper runt klotet. Eroderat, tydliga sprickbildningar Klot till förrack som tillhör den faktiska riggen. Ett rackklot är ett klot av trä med ett genomgående hål. Rackklot bildar tillsammans med rackslädar och tågvirke en rack. Rackar var placerade i en krans runt masterna och höll rårna på plats. När rårna hissades rullade rackkloten längs masten som ett kullager. På Vasa fanns nio stycken rackar; tre på fockmasten, tre på stormasten, två på mesanmasten samt en på bovenblindstången. Antalet rackklot och rackslädar i varje rack varierar utifrån mastens tjocklek. Omkring 100 rackklot har påträffats i Vasa. En del av dessa var reserver som förvarades på trossdäck eller i hålskeppet. Inventer at 2007. Vasamuseet HTML XML RDF Stockholm, Stockholms ström, Uppland
Bild Skulpturdel; höger halva av lejonmaskaron. I sin helhet är maskaronen rektangulär till formen, och utförd i två sektioner. Ansiktet har stora, runda ögon under kraftiga ögonbrynsbågar samt kraftigt nos- och käkparti med V-formade näsborrar. Lejonets gap är vidöppet och blottar spetsiga tänder och en bred tunga. Den i förhållande till ansiktets storlek relativt obetydliga manen gör ett stubbat intryck, med markant vågformig ytterkant. Hårtestarna är återgivna i slingor i bakvänd S-form. Skulpturen är relativt sliten. Del av lejonmaskaron. Vänster halva av maskaronen har fyndnummer 30525. Den ingår i en skulpturgrupp omfattande 48 st. mer eller mindre kompletta lejonmaskaroner samt delar och fragment. Ursprungligen har det funnits 54 lejonmaskaroner. Vid bärgningen noterades spår av färg på maskaronens högra halva; vitt i ögat, gult på manen samt rött på hakan. Placering på skeppet Lejonmaskaro nerna har dekorerat luckorna till Vasas kvadratiska kanonportar. Kanonportarna finns på övre batteridäck (24 st.), undre batteridäck (28 st.) samt i aktern (2 st.). Av de påträffade maskaronerna har 44 st. återplacerats på skeppet. Maskaronerna är återplacerade på grundval av dykarnas lägesangivelser i samband med bärgningen, men exakta ursprungliga placeringar har ej kunnat fastställas. Lejonmaskaron 00678/30525 är placerad på övre batteridäck babord sida, på 4:e kanonportsluckan räknat från fören. Ikonografi Valet av just lejonansikten till portprydnader är psykologiskt betingat och i enlighet med tidens symboliska bildtänkande. Den symboliska funktion som tilldelats Vasas skulpturer är här särskilt påtaglig och lättfattlig. I bildkonsten symboliserar lejonet bl.a. styrka och dödande kraft. Genom sin direkta anknytning till de under de uppfällda portluckorna utstickande kanonrören kom lejonmaskaronerna att utgöra symbolen för den förödande slagkraft fartyget representerade genom sin bestyckning. Det skall också framhållas att lejonmaskaroner av detta slag är ett ofta återkommande dekorativt inslag i renässans- och barockarkitekturen, varför man inte ensidigt ska betona de psykologiska och symboliska drivkrafterna bakom valet, utan också framhålla maskaronernas rent dekorativa funktion. Bildsnidare Vad gäller lejonmaskaronernas utförande kan två olika stiltyper urskiljas. Den stiltyp som lejonmaskaron 00678/30525 tillhör kännetecknas av rörliga och naturalistiska former, och där lejonets mankrans är liten. Bildsnidaren för denna stilgrupp är okänd. Den andra stilgruppen kännetecknas bl.a. av något stiliserade men elegant skurna former, med en kraftig och jämn mankrans. Denna stilgrupp har åtskilliga detaljer gemensamt med riksvapnets sköldhållande lejon, varför man kan anta att det rör sig om samme bildsnidare, nämligen Mårten Redtmer. Färganalys Lejonmas karonernas polykromi har fastställts genom analyser av påträffade färgspår. De visar att maskaronerna varit målade i en brungul nyans, med vita ögon och tänder samt rött gap. Anledningen till att man inte förgyllt maskaronerna utan målat dem i s.k. naturliga färger beror sannolikt på att man därigenom velat ge dem ett så naturalistiskt utseende som möjligt. Tilläggas kan att de brungula maskaronerna avtecknat sig mot rödmålade kanonportsluckor. Li tteratur Soop, H., The Power and the Glory, Stockholm 1992. Kategori 44, s. 194-202. Inventerat 1974. Vasamuseet HTML XML RDF Stockholm, Stockholms ström, Uppland
Bild Del av en kanonportsring. Dekorerad framsida, slät baksida. Dekoren täcker hela ovansidan så när som på ett smalt, odekorerat fält längs med insidans kant. Del av kanonportsring. Vasa har ursprungligen varit utsmyckad med 16 kanonportsringar, vilka tillsammans bildar en skulpturgrupp. Lösa delar till 13 av dessa har påträffats. Det är ej fastställt vilken slags dekor som varit gällande för fyndnummer 000680. Spår av röd och vit färg har noterats på kanonportsringarna. Placering och funktion på skeppet Förutom Vasas 54 fyrkantiga kanonportar finns 18 runda, av vilka två sitter i aktern och de övriga 16 längs skeppets sidor. Portarna, som är utsågade i bordläggningen, mäter ungefär 500 mm i diameter. De runda portarna saknar luckor eller annan tillslutningsanordni ng och var avsedda för kanoner av mindre kaliber (12-pundiga kanoner i motsats till batteridäckens 24-pundiga kanoner). Allmän beskrivning De 16 kanonportarna längs babord- och styrbordsidorna är omgärdade av en snidad ring eller krans utförd i flera lösa delar, vanligen 3-5 stycken, vilka tillsammans bildar ett mönster. Dekoren är av två slag. Hos vissa kransar utgörs den av stora, utbredda blommor med omgivande foderblad, erinrande om s.k. tudorrosor. Hos andra har den formen av en mer renodlad bladdekor med stora, bågformga blad med förtjockade ändar, omslutande en kula. Kanonportsringarnas ursprungliga ytterdiameter har varit ca. 700-800 mm, innerdiametern har uppgått till 500 mm och tjockleken till 80-90 mm. Utsmyckningen av akterns två runda kanonportar skiljer sig från de övriga och bildar därför en egen skulpturgrupp. Bilds nidaren är okänd. Litteratur So op, H., The Power and the Glory, Stockholm 1992. Kategori 45, s. 202. Inventerat 1974. Vasamuseet HTML XML RDF Stockholm, Stockholms ström, Uppland
Bild Bruten. Avbrutna och spruckna ändar, den ena fasad. Ena långkanten är avbruten den andra är fasad. Två genomgående bulthål samt spår av ytterligare ett. Klinkspikad. Inventerad 2004. Vasamuseet HTML XML RDF Stockholm, Stockholms ström, Uppland
Bild Blocktyp: Enkelblock. Enskivig t block. Träskiva, tränagel. Verktygsmä rken i kipen. Enkelblock. Ett block är en del av en lyft- eller draganordning och består av ett blockhus med en eller flera blockskivor. Över blockskivan/skivorna är en lina avsedd att löpa. Linor och block bildar tillsammans en talja, med vilken dragkraften kan riktas och förstärkas. Det finns en mängd olika sorters block, bland annat enkelblock, dubbelskivigt block, dödblock, märsskotblock, fiolblock, syskonblock och kipblock. Vasas blockhus, som är huggna ur ett enda stycke trä, är typiska för sin tid. Omkring 500 block har påträffats på Vasa. Av dessa är tio återplacerade i riggen. Inventerad 2007. Vasamuseet HTML XML RDF Stockholm, Stockholms ström, Uppland
Bild Skulpturdel; utgör större delen av en lejonmaskaron. I sin helhet är lejonmaskaronen rund, eller obetydligt rektangulär till formen, och utförd i två sektioner. Ansiktet har stora, runda ögon med kraftiga ögonbrynsbågar. Nosen är platt och bred och klart avgränsad från den rundade överkäken. Det vidöppna gapet har breda, något inåtsvängda tänder och en bred tunga. Underkäken är försedd med två strutformade hårtofsar. Lejonets man är i det närmaste jämnbred och kraftig. Skulpturen är välbevarad, dock något ytsliten. Del av lejonmaskaron. Ingår i en skulpturgrupp omfattande 48 st. mer eller mindre kompletta lejonmaskaroner samt delar och fragment. Ursprungligen har det funnits 54 lejonmaskaroner. Vid bärgningen noterades vit färg i lejonets ögon samt gula färgspår i munnen och i manen. Placering på skeppet Lejonmaskaro nerna har dekorerat luckorna till Vasas kvadratiska kanonportar. Kanonportarna finns på övre batteridäck (24 st.), undre batteridäck (28 st.) samt i aktern (2 st.). Av de påträffade maskaronerna har 44 st. återplacerats på skeppet. Maskaronerna är återplacerade på grundval av dykarnas lägesangivelser i samband med bärgningen, men exakta ursprungliga placeringar har ej kunnat fastställas. Lejonmaskaron 00690/00691 var placerad på undre batteridäck styrbord sida, på den 2:a kanonportsluckan räknat från fören, men är nu nedtagen och placerad i magasin. Ikonografi Valet av just lejonansikten till portprydnader är psykologiskt betingat och i enlighet med tidens symboliska bildtänkande. Den symboliska funktion som tilldelats Vasas skulpturer är här särskilt påtaglig och lättfattlig. I bildkonsten symboliserar lejonet bl.a. styrka och dödande kraft. Genom sin direkta anknytning till de under de uppfällda portluckorna utstickande kanonrören kom lejonmaskaronerna att utgöra symbolen för den förödande slagkraft fartyget representerade genom sin bestyckning. Det skall också framhållas att lejonmaskaroner av detta slag är ett ofta återkommande dekorativt inslag i renässans- och barockarkitekturen, varför man inte ensidigt ska betona de psykologiska och symboliska drivkrafterna bakom valet, utan också framhålla maskaronernas rent dekorativa funktion. Bildsnidare Vad gäller lejonmaskaronernas utförande kan två olika stiltyper urskiljas. Den stiltyp som lejonmaskaron 00690/00691 tillhör kännetecknas bl.a. av något stiliserade men elegant skurna former, med en kraftig och jämn mankrans. Stilgruppen har åtskilliga detaljer gemensamt med riksvapnets sköldhållande lejon, varför man kan anta att det rör sig om samme bildsnidare, nämligen Mårten Redtmer. Den andra stilgruppen kännetecknas av mer rörliga och naturalistiska former, med liten mankrans. Bildsnidaren för denna stilgrupp är okänd. Färganalys Le jonmaskaronernas polykromi har fastställts genom analyser av påträffade färgspår. De visar att maskaronerna varit målade i en brungul nyans, med vita ögon och tänder samt rött gap. Anledningen till att man inte förgyllt maskaronerna utan målat dem i s.k. naturliga färger beror sannolikt på att man därigenom velat ge dem ett så naturalistiskt utseende som möjligt. Tilläggas kan att de brungula maskaronerna avtecknat sig mot rödmålade kanonportsluckor. Li tteratur Soop, H., The Power and the Glory, Stockholm 1992. Kategori 44, s. 194-202. Inventerat 1974 & 2007. Vasamuseet HTML XML RDF Stockholm, Stockholms ström, Uppland
Bild Skulpturdel; vänster ytterkant av lejonmaskaron. I sin helhet är lejonmaskaronen rund eller obetydligt rektangulär, och troligtvis utförd i tre sektioner. Ansiktet har stora, runda ögon med kraftiga ögonbrynsbågar. Nosen är platt och bred och klart avgränsad från den rundade överkäken. Det vidöppna gapet har breda, något inåtsvängda tänder och en bred tunga. Underkäken är försedd med två strutformade hårtofsar. Lejonets man är i det närmaste jämnbred och kraftig. Skulpturdel en är välbevarad, men något ytsliten. Del av lejonmaskaron. Ingår i en skulpturgrupp omfattande 48 st. mer eller mindre kompletta lejonmaskaroner samt delar och fragment. Ursprungligen har det funnits 54 lejonmaskaroner. Vid bärgningen noterades vit färg i lejonets ena öga samt gul färg i munnen och i manen. Placering på skeppet Lejonmaskaro nerna har dekorerat luckorna till Vasas kvadratiska kanonportar. Kanonportarna finns på övre batteridäck (24 st.), undre batteridäck (28 st.) samt i aktern (2 st.). Av de påträffade maskaronerna har 44 st. återplacerats på skeppet. Maskaronerna är återplacerade på grundval av dykarnas lägesangivelser i samband med bärgningen, men exakta ursprungliga placeringar har ej kunnat fastställas. Lejonmaskaron 00691/00690 var placerad på undre batteridäck styrbord sida, på den 2:a kanonportsluckan räknat från fören, men är nu nedtagen och placerad i magasin. Ikonografi Valet av just lejonansikten till portprydnader är psykologiskt betingat och i enlighet med tidens symboliska bildtänkande. Den symboliska funktion som tilldelats Vasas skulpturer är här särskilt påtaglig och lättfattlig. I bildkonsten symboliserar lejonet bl.a. styrka och dödande kraft. Genom sin direkta anknytning till de under de uppfällda portluckorna utstickande kanonrören kom lejonmaskaronerna att utgöra symbolen för den förödande slagkraft fartyget representerade genom sin bestyckning. Det skall också framhållas att lejonmaskaroner av detta slag är ett ofta återkommande dekorativt inslag i renässans- och barockarkitekturen, varför man inte ensidigt ska betona de psykologiska och symboliska drivkrafterna bakom valet, utan också framhålla maskaronernas rent dekorativa funktion. Bildsnidare Vad gäller lejonmaskaronernas utförande kan två olika stiltyper urskiljas. Den stiltyp som lejonmaskaron 00691/00690 tillhör kännetecknas bl.a. av något stiliserade men elegant skurna former, med en kraftig och jämn mankrans. Stilgruppen har åtskilliga detaljer gemensamt med riksvapnets sköldhållande lejon, varför man kan anta att det rör sig om samme bildsnidare, nämligen Mårten Redtmer. Den andra stilgruppen kännetecknas av mer rörliga och naturalistiska former, med liten mankrans. Bildsnidaren för denna stilgrupp är okänd. Färganalys Le jonmaskaronernas polykromi har fastställts genom analyser av påträffade färgspår. De visar att maskaronerna varit målade i en brungul nyans, med vita ögon och tänder samt rött gap. Anledningen till att man inte förgyllt maskaronerna utan målat dem i s.k. naturliga färger beror sannolikt på att man därigenom velat ge dem ett så naturalistiskt utseende som möjligt. Tilläggas kan att de brungula maskaronerna avtecknat sig mot rödmålade kanonportsluckor. Li tteratur Soop, H., The Power and the Glory, Stockholm 1992. Kategori 44, s. 194-202. Inventerat 1974 & 2007. Vasamuseet HTML XML RDF Stockholm, Stockholms ström, Uppland
Bild Större delen av den ena halvan av en kanonportsring. Ringen är i sin helhet dekorerad med stora, utbredda blommor med omgivande foderblad, erinrande om s.k. tudorrosor. Dekoren täcker hela ovansidan så när som på ett smalt, odekorerat fält utmed insidans kant. Baksidan är slät. Del av kanonportsring. Vasa har ursprungligen varit utsmyckad med 16 kanonportsringar, vilka tillsammans bildar en skulpturgrupp. Lösa delar till 13 av dessa har påträffats. Spår av röd och vit färg har noterats på kanonportsringarna. Placering och funktion på skeppet Förutom Vasas 54 fyrkantiga kanonportar finns 18 runda, av vilka två sitter i aktern och de övriga 16 längs skeppets sidor. Portarna, som är utsågade i bordläggningen, mäter ungefär 500 mm i diameter. De runda portarna saknar luckor eller annan tillslutningsanordni ng och var avsedda för kanoner av mindre kaliber (12-pundiga kanoner i motsats till batteridäckens 24-pundiga kanoner). Allmän beskrivning De 16 kanonportarna längs babord- och styrbordsidorna är omgärdade av en snidad ring eller krans utförd i flera lösa delar, vanligen 3-5 stycken, vilka tillsammans bildar ett mönster. Dekoren är av två slag. Hos vissa kransar utgörs den av stora, utbredda blommor med omgivande foderblad, erinrande om s.k. tudorrosor. Hos andra har den formen av en mer renodlad bladdekor med stora, bågformga blad med förtjockade ändar, omslutande en kula. Kanonportsringarnas ursprungliga ytterdiameter har varit ca. 700-800 mm, innerdiametern har uppgått till 500 mm och tjockleken till 80-90 mm. Utsmyckningen av akterns två runda kanonportar skiljer sig från de övriga och bildar därför en egen skulpturgrupp. Bilds nidaren är okänd. Litteratur So op, H., The Power and the Glory, Stockholm 1992. Kategori 45, s. 202. Inventerat 1974. Vasamuseet HTML XML RDF Stockholm, Stockholms ström, Uppland
Bild Jungfru. Rundat spår. Tre genomgående hål med nötspår. Vantjungfru. En jungfru är en träskiva med genomgående hål för ett taljrep. Runt om jungfrun löper ett spår som antingen är platt eller rundat beroende på om jungfrun hade beslag av rep eller järnband. Med hjälp av jungfrur och taljerep sträcktes fartygets vant och stag. Till vanten användes två sorters jungfrur; de övre med rundat spår som satt fast i vanten samt de nedre med platt spår som satt fast med järnbeslag i rösten utmed skrovets sidor. De platta och trekantiga jungfrurna med horisontell fiberriktning är typiska för Vasas tid. Färganalyser har visat att Vasas jungfrur med stor sannolikhet inte var rödmålade. Omkring 125 jungfrur har påträffats ombord och utanför Vasa. Av dessa är 69 återplacerade i riggen. Inventerad 2007. Vasamuseet HTML XML RDF Stockholm, Stockholms ström, Uppland
Bild Skulpterad lejonsvans, lagad i rotändan. Svanstofsen är stor och yvig. Svansens baksida är slät. Skulpturdel, en av två svansar, tillhörande galjonslejonet. Svansen är sammanförd med fyndnummer 05714 som är en del av svansroten som tidigare var lös. Svans 00707 är synlig från styrbord sida, medan den andra svansen, fyndnummer 05788, är synlig från babord sida. De båda svansarna är tillverkade och funna separat. Vid bärgningen noterades spår av guld på svanstofsen. För vidare uppgifter, se fyndnummer 00732. Tillhörande delar: 00707, 05714, 05788, 21201, 21204, 23129, 23157, 27485, 28020. Inventerad 2001. Vasamuseet HTML XML RDF Stockholm, Stockholms ström, Uppland
Bild Blocktyp: Enkelblock. Enskivig t. Fyrkantigt spikhål i ena blockhussidan. Enkelblock. Ett block är en del av en lyft- eller draganordning och består av ett blockhus med en eller flera blockskivor. Över blockskivan/skivorna är en lina avsedd att löpa. Linor och block bildar tillsammans en talja, med vilken dragkraften kan riktas och förstärkas. Det finns en mängd olika sorters block, bland annat enkelblock, dubbelskivigt block, dödblock, märsskotblock, fiolblock, syskonblock och kipblock. Vasas blockhus, som är huggna ur ett enda stycke trä, är typiska för sin tid. Omkring 500 block har påträffats på Vasa. Av dessa är tio återplacerade i riggen. Inventerad 2007. Vasamuseet HTML XML RDF Stockholm, Stockholms ström, Uppland
Bild Skulptur föreställande en romersk kejsare. Ansiktet är slätrakat och på huvudet sitter en lagerkrans. Figuren är iförd en rustning, som till största delen döljs av en kejsarmantel. Manteln är draperad i rika veck över bröst, mage och lår. Huvudparten av kroppen är frontalt riktad, medan huvudet, och i viss mån även bålens övre del, är vridet mot vänster. Höger arm hålls lyftad utefter kroppen, med handen i axelhöjd. Handen har troligen hållit en lans eller dylikt. Vänster arm hålls något böjd utefter sidan. Vänster hand håller något som liknar en bokrulle. Kroppstyngden vilar på höger ben. Vänster ben är böjt, med foten placerad något högre i förhållande till högerfoten, som en följd av att underlaget sluttar. Figuren står på en kraftig sockel. Sockeln pryds av en maskaron med mänsklig fysionomi samt en snett placerad banderoll, med namninskriptionen TIBERIUS. Så gott som samtliga bokstäver är fullt tydbara. Upptill är bakstycket framdraget i en tunn "huvudplatta". Huvudplattans framkant är kraftigt förtjockad och formad till en rikt profilerad vulst med upprullade ändpartier. Skulpturens baksida är rak och uppvisar tre snedställda, olika djupt liggande fält. De tre fälten, som utgör anliggningsytor, ger skulpturen en trappstregsformad profil. Skulpturen är snidad i ett stycke, utom figurens armar och en vidhängande del av manteln som är tillverkade separat. Skulpturen är relativt välbevarad. Ytskiktet är dock slitet, med mindre defekter. Figurens ansikte är kraftigt tillplattat. Vapnet i höger hand saknas. Skulptur föreställande den romerska kejsaren Tiberius, som tillsammans med ytterligare arton kejsarfigurer bildar en skulpturgrupp. Fyndp lats Skulpturen är funnen 2-3 meter för om förstäven, styrbord sida, midskepps linje. Vid bärgningen noterades spår av guld på lagerkrans och fotbeklädnad samt spår av vit färg på mantel. Placering på skeppet De nitton kejsarna är placerade på Vasas galjon. Ursprungligen har det funnits tjugo kejsare; tio på varje sida om den så kallade galjonskorgen. Skulptur 00728, kejsar Tiberius, är placerad längst ut på galjonen, styrbord sida. Ikonografi De karakteristiska attributen samt namninskriptionerna identifierar skulpturerna i denna grupp som romerska kejsare. Det är dock endast styrbordsidans namninskriptioner som går att tyda, men utifrån dessa samt kejsarnas placering på galjonen har det visat sig att de romerska kejsarna sannolikt är uppdelade i historisk-kronologis k ordning, och att detta även bör gälla för babordsidans skulpturer. Vidare så kan vissa drag i kejsarnas klädedräkt liksom även förekomsten respektive avsaknaden av skägg ge en fingervisning om i vilken kronologisk ordning man skall ordna de icke identifierade kejsarskulpturerna. I renässansens antikuppfattning sågs de romerska kejsarna som idealgestalter. I framställningar av kejsarna in corpore - återgivningar av ett större eller mindre antal kejsare sida vid sida - är innehållet oftast av positivt slag. I dylika framställningar är samtliga förekommande kejsare jämställda med varandra och alla företräder kollektivt ett och samma höga, antika ideal. De har fått symbolisera klokheten och rättvisan i och med att de framställs trampande på ett groteskt huvud, som får uppfattas som sinnebild för lasten. Förekomsten av de tjugo kejsarna på Vasa är uttryck för samma heroiska bildtänkande som ligger bakom valet av andra, mytologiska och historiska motiv på skeppet. I det uppbåd av mytiska och historiska gestalter som mobiliserades för renässansens och barockens furstehyllningar, ingick också de romerska kejsarna som en viktig del. De hade även en betydelsefull funktion att fylla så som uttryck för furstens uråldriga härstamning och lysande anor. Båda dessa funktioner - att företräda antika ideal samt att i mer konkret bemärkelse tjäna som ett slags angalleri för fursten - bör ha varit aktuella vid motivets utformning på skeppet Vasa. Man har med kejsarmotivet velat antyda att den svenske kungen och hans familj, vid sidan av sin syn på sig själv som de lysande göternas arvtagare, också kunde räkna sin härledning från Roms kejsare. Visserligen sågs göterna i kraft av sina dygder som det romerska riktets besegrare, men för det tidiga 1600-talets nationella historiesyn förelåg inga hinder för ett sådant - i våra ögon kanske inkonsekvent - betraktelsesätt. Inför valet mellan götiska kungar och romerska kejsare som de mest pålitliga och användbara när det gällde att ge uttryck för kungens och nationens härstamning och glänsande förflutna, vägde de förra tyngre, och gavs sålunda företräde framför de senare. Det förhållandet belyses just på Vasa, där de götiska kungarna eller krigarna fattat posto på akterspegeln, i nära anslutning till kungens bild och rikets vapen, medan kejsarna fått hålla till godo med galjonen. Varför är då inte kejsar Augustus, den mest berömde av de romerska kejsarna, representerad i skulpturgruppen på galjonen? Svaret kan vara att kung Gustav Adolf sågs som en ny Augustus; han representerade själv den förste romerske kejsaren på Vasa. Augustus är också den kejsare som flitigast figurerar i samtida hyllningsepos och dikter, riktade till Gustav II Adolf. Som exempel kan nämnas en inledningsdikt till ett större epos av Jonas Magni, tillkommet vid kungens kröning och strax efter det att fred med Ryssland slutits. I dikten understryks identiteten mellan namnen AUGUSTUS och GUSTAVUS som varandras anagram. Men också i sak är Gustav Adolf en Augustus: liksom den romerske kejsaren gav sitt folk fred efter långvariga strider, skall Gustav Adolf i kraft av sina lysande anlag länka sitt rike på en väg i fredens och välståndets tecken. Bildsnidarna som utfört arbetet med kejsarna på Vasas galjon hade som inspirationskällor renässansens illustrerade numismatiska samlingar, biografier över de romerska kejsarna samt andra verk över romersk historia. Illustrationerna i dessa verk grundade sig på antika medalj- och myntbilder med kejsarporträtt. Renässansens konstnärer använde sig även av de många träsnitts- och kopparstickverk över antika lämningar som utkom i ett flertal länder under 1500- och 1600-talen. Till upphovsmän hade verken antikdyrkande målare och grafiker, som under sina resor till Italien hade studerat och avbildat de antika monumenten. Temat med de romerska kejsarna förekommer således ofta i svenska och andra nationella sammanhang under denna tidsepok. För Sveriges del medförde landets medverkan i trettioåriga kriget att de ledande i landet fick en direktkontakt med kontinentens kulturhärdar. En ström av konstföremål, plundrade eller legitimt införskaffade, fördes in i landet. Samlingarna omfattade bland annat skulpturer från den senare klassiska perioden samt senare kopior och reproduktioner av de romerska kejsarna. Bildsnidaren är okänd. Litteratur So op, H., The Power and the Glory, Stockholm 1992. Kategori 38, s. 170-183. Inventerat 1974. Vasamuseet HTML XML RDF Stockholm, Stockholms ström, Uppland
Bild Bräda. Eroderad med avbrutna ändar samt skadade långsidor. Sju spikhål och tre stora bult eller dymlingshål. Inventerad 2003. Vasamuseet HTML XML RDF Stockholm, Stockholms ström, Uppland
Bild Skulpterat lejon återgivet i språng, med vidöppet gap. Lejonet står på bakbenen, med kroppen riktad snett uppåt och frambenen framsträckta. Svansen hålls i det närmaste rakt utsträckt från bakkroppen. Svansen består egentligen av två svansar som är fästade - förutom vid djurets bakkropp - på var sin sida utmed en balk. Lejonet har tjock man, kraftiga ögonbrynsbågar och yvig svanstopp. Revbenen är tydligt markerade. Lejonets kropp och huvud är snidade i ett stycke; endast mindre delar av manen och ryggen har kompletterats med separat snidade delar. Fram- och bakben, svansar samt tunga är separat tillverkade. Kropp och huvud är rundskulpterade, medan bakben och svansar har platta och släta baksidor. Frambenen är fastsatta vid kroppen med trädymlingar, medan bakbenen varit fastsatta med spikar. I lejonets gap finns urtag för tungan. Ländrygg, vänster bakben samt mindre delar av de båda svansarna saknas. Lejonets vänstra bakben är rekonstruerat. Nacken, ovansidan av huvudet samt delar av kroppen är märkta av vattenslitage och sprickbildning. Lejonets vikt: 450 kg. Vasas galjonsfigur, i form av ett lejon. Lejonets vänstra bakben är rekonstruerat. I sina framtassar håller galjonslejonet en krönt sköld med vasavapnet, vilken är separat snidad, se fyndnummer 23112. Skölden når med kronans klot upp till lejonets underkäke och täcker så gott som helt lejonets bringa. Fyndplats och fyndsammanhang Galjonslejonet är funnet 2-3 meter för om stäven, midskepps linje. Vid bärgningen låg galjonsfiguren på mage med huvudet akteröver. Placering på skeppet Lejonet är placerat längst ut på den undre bärande balken till galjonen. Figuren är fastsatt med kraftiga bultar och kan sägas "hänga" i den övre balkens svängda fortsättning, samtidigt som den bärs upp eller underifrån stöttas av den nedre balken. Ikonografi. Avser hela galjonsfiguren, d.v.s. både lejon och sköld. När man valde att låta Vasas galjonsbild få formen av ett lejon får det delvis ses mot bakgrund av bruket inom det holländska skeppsbyggeriet, där man vid denna tid försåg örlogsskeppen med ett vanligen rödmålat galjonslejon med förgylld man. Vasa är ju byggt efter det holländska maneret, under ledning av en från Holland inflyttad skeppsbyggmästare. Nu vet vi emellertid att på de fartyg som holländarna byggde på beställning utifrån, för andra nationers räkning, kunde galjonsbilden få en annorlunda utformning. Vasas galjonsbild får därför också ses som uttryck för gängse bruk inom svenskt skeppsbyggeri under 1600-talets tidigare decennier; den utgör ett bevis för att man under denna tid utrustade de svenska örlogsskeppen med ett lejon som galjonsfigur. Vasas vittnesmål härvidlag är av särskilt värde, då det bevarade källmaterialet i form av arkivuppgifter och avbildningar - ytterst få - inte förmedlar några säkra upplysningar om utformningen av skeppens galjonsbild. Vid århundradets mitt och senare hälft är källmaterialet betydligt rikligare och innehåller åtskilliga exempel på galjonsfigurer i form av ett lejon. Anledningen till att man valde lejonet som Vasas galjonsbild kan bero på dess hävdvunna funktion som symbol för kraft, styrka, mod etc. Möjligen kan också tanken på lejonet som ett slags heraldisk symbol för Sverige (riksvapnets folkungalejon - Göta lejon) ha varit aktuell, men bör i så fall ha varit av underordnad betydelse i sammanhanget. Den krönta vasaskölden som lejonet håller mellan framtassarna har fungerat som en markering av fartygets namn. I fören utgjorde den motsvarighet till akterspegelns stora vasasköld, även om sistnämnda skulpturs primära funktion var att företräda vasaätten och därmed markera släkttillhörighet. B ildsnidare Bildsnida re är sannolikt Mårten Redtmer. Galjonsbildens lejon och sköld uppvisar många karakteristiska likheter med de två lejon respektive hjärtsköld som ingår i Vasas riksvapen, även de skurna av Redtmer. Färgsättnin g. Avser hela galjonsfiguren, d.v.s. både lejon och sköld. Lejonet har ursprungligen varit helt förgyllt och vid bärgningen noterades spår av guld på lejonets man, tassar och ben. I gapet syntes röda färgspår samt vit färg på tand. Sköldens vase hade vid bärgningen spår av guld, liksom kronans imiterade metalldelar. Kronklädet bör ursprungligen ha varit rödmålat. Skölden saknar den ginbalk som återfinns hos riksvapnets hjärtsköld. Eventuellt kan ginbalken på galjonsskölden varit markerad enbart med hjälp av vit färg, i enlighet med den färgsättning som var den gängse för vasavapnet: förgylld vase på en botten av upptill blått, nedtill rött, och delat av en ginbalk i vitt (silver). Genom analys har dessa färger kunnat konstaterats för riksvapnets hjärtsköld, och galjonsskölden har sannolikt varit målad på samma sätt. Tillhörande delar: 00707, 05714, 05788, 21201, 21204, 23129, 23157, 27485, 28020. Litteratur So op, H., The Power and the Glory, Stockholm 1992. Kategori 41, s. 189-192. Utställt i "Makten och Härligheten", Wasavarvet 1975-1988. Inventera t 1974. Vasamuseet HTML XML RDF Stockholm, Stockholms ström, Uppland

Sida 1 Sida 2 Sida 3 Sida 4 Sista sidan (av 551)